TYFOIDFEBER

Tyfoidfebern är en svår sjukdom som i regel kräver sjukhusvård. Den finns över hela världen men är vanligare i fattigare länder. I Sverige är den ovanlig, cirka tio fall rapporteras per år och i stort sett alla är smittade utomlands.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Tyfoidfeber orsakas av Salmonella Typhi, som endast förekommer hos människa och som utsöndras med avföringen. Bakterien kan föröka sig i olika födoämnen. Smittöverföring sker via förorenat vatten eller födoämne, i sällsynta fall från person till person.

Infektionsdosen är låg, c:a 100 bakterier räcker för att ge sjukdom. Smitta från person till person kan därför förekomma. Patienten är ofta smittsam i 5–6 veckor. Omkring 10% av de obehandlade fallen blir bärare i upp till 3 månader. Kroniskt bärarskap ses i 2–5% av fallen. Det är inte ovanligt att bärarskapet hos dessa varar i 20 år eller mer. Mottagligheten är allmän.

Inkubationstiden är relativt lång, vanligen 10–14 dygn, ibland upp till 4 veckor eller längre.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Till skillnad från de vanliga salmonellainfektionerna, som också förekommer hos djur, är tyfoidfeber en blodförgiftning (sepsis). Sjukdomen börjar med feber som under den första veckan stiger trappstegsformat till c:a 40°C eller mer.

Huvudvärk, hosta och muskelvärk är vanliga begynnelsesymtom. Röda utslag på bålen är ett ganska typiskt tecken. Förstoppning är inte ovanligt under första veckan. Diarré uppträder vanligen under andra sjukdomsveckan. Utan behandling är dödligheten ganska hög och patienten kan avlida av t.ex. blödning, tarmbristning med bukhinneinflammation m.m.

Fall av tyfoidfeber, även smittbärare, behandlas med antibiotika. Tidigt i sjukdomsförloppet ställs diagnos genom påvisande av bakterier i blod. Från och med andra veckan kan bakterier även påvisas i urin och avföring.

Allmänt förebyggande åtgärder