TUBERKULOS
Tuberkulos är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i
världen och man räknar med att c:a två miljarder människor är
bärare av tuberkulosbakterien. Varje år insjuknar minst nio
miljoner människor i aktiv tuberkulos och c:a två miljoner dör. I
tredje världen återfinns 80% av fallen.
Globalt är tuberkulos en sjukdom som drabbar barn och yngre
vuxna. I Sverige har vi sedan många decennier sett en minskning av
tuberkulosen, och de senaste åren har det anmälts drygt 400
fall/år.
De flesta nya fall av tuberkulos i den svenskfödda befolkningen
gäller personer över 65 år, varav de flesta smittats i Sverige
under början och mitten av 1900-talet. Inhemsk smittspridning
förekommer dock även i nutid, både bland barn och vuxna, främst i
den utrikes födda befolkningen.
Sjukdomen har under senare år fått förnyad aktualitet genom:
- kopplingen till HIV/AIDS-sjukdomen, som ökar mottagligheten och
därmed bidrar till en ökad spridningsrisk,
- klart ökad förekomst i många länder (inte minst i vissa
öststater),
- uppkomsten av bakteriestammar som är resistenta mot
tuberkulosläkemedel.
Orsakande mikroorganism, smittvägar och
smittspridning
Tuberkulos orsakas främst av bakterierna Mycobacterium
tuberculosis och M. bovis. Dessa växer mycket långsamt men är i
gengäld också mycket långlivade och kan under gynnsamma
omständigheter överleva i det fria i åratal. I människokroppen kan
den leva under personens hela livstid. Beroende på sina
färgningsegenskaper och utseende i mikroskop benämns bakterierna
ofta för ”syrafasta stavar”.
Mykobakteriella infektioner förekommer även hos djur, men olika
djurarter är olika mottagliga för infektion. Den "humana" arten, M.
tuberculosis, kan också infektera andra däggdjur, t.ex. apor,
elefant, hund och katt. Nötboskapens tuberkulos, s.k. bovin
tuberkulos, kan överföras mellan människa och flera andra däggdjur,
d.v.s. det är en zoonos (en sjukdom som kan överföras mellan djur
och människa).
Tuberkulos överförs oftast genom att man andas in bakterierna,
som kan finnas i upphostningarna från en patient med s.k. öppen
lungtuberkulos – ett fall där man via mikroskop kan se bakterierna
direkt i upphostningarna. Många smittas i barn- och ungdomsåren.
Småbarn får sällan en öppen lungtuberkulos och är därför nästan
aldrig smittsamma.
Inkubationstiden vid tuberkulos är svår att definiera. Från
smittotillfället dröjer det 4–12 veckor innan personen får en
primärinfektion med omslag i tuberkulinreaktionen (PPD). Risken att
utveckla tuberkulos är störst under de första två åren men kvarstår
hela livet.
Symtom, komplikationer, behandling och
diagnostik
Lungtuberkulosen kan uppträda i en primär och en
postprimär form.
Den primära formen uppträder i nära anslutning
till infektionstillfället och drabbar företrädesvis barn och
ungdomar. Sjukdomen förlöper här i regel praktiskt taget
symtomfritt och självläker, vilket är det vanligaste mönstret. Den
kan dock anta ett allvarligt förlopp med hög feber, påverkat
allmäntillstånd och eventuellt tecken på
hjärnhinneinflammation.
Hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar (t.ex. pga. HIV)
som utsätts för tuberkulossmitta finns risk för snabbt
sjukdomsförlopp och allvarlig sjukdomsutveckling. Dessa personer
reaktiverar också lättare en latent (vilande) infektion.
Den postprimära tuberkulosen, vilket är den
vanligaste formen, kan uppträda många år efter primärinfektionen.
Vanligtvis är det lungorna som är angripna, men denna
tuberkulosform kan också drabba njurar, skelett, hud, binjurar,
tarm etc.
Förloppet kan vara mera långdraget, men c:a hälften av
patienterna dör inom två år från sjukdomsdebuten om de inte
behandlas. Oftast sker en tilltagande förstöring av de angripna
organen, stora hålrum (kaverner) utvecklas och patienten avlider så
småningom.
Klassiska symtom vid lungtuberkulos är långvarig hosta med eller
utan upphostningar, feberperioder, avmagring och nattliga
svettningar.
Sedan många år finns ett flertal läkemedel som är verksamma mot
tuberkulosbakterien. I Sverige, liksom i många andra länder,
kombinerar man vid behandlingen alltid ett par eller t.o.m. fler av
dessa. Genom denna kombination blir patienten snabbare smittfri och
risken för resistensutveckling motverkas, något som annars numera
är ett stort problem i många länder.
Behandlingen pågår länge (6–12 månader), och för att sjukdomen
skall läka ut är det viktigt att patienten fullföljer hela
behandlingskuren med alla de läkemedel som ordinerats. I allmänhet
behöver man bara vara sjukskriven under en kortare period, och
under behandlingstiden kan de flesta leva normalt. Om man skött sin
medicinering är risken för återinsjuknande mycket liten.
Diagnosen lungtuberkulos kan ofta ställas utifrån patientens
sjukhistoria samt röntgenbild. Om man finner tuberkelbakterier vid
mikroskopi av patientens upphostningar innebär detta att patienten
är smittsam. Alla former av tuberkulos bör verifieras genom odling,
men en sådan kan ta flera veckor. En starkt positiv
tuberkulinreaktion kan ibland inge misstanke om en aktiv
tuberkulos.
Källa: Smittskyddsinstitutet
| 