RABIES
Rabies är en zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan
djur och människa.
Rabies finns över i stort sett hela världen och drabbar
däggdjur. Insjuknande leder så gott som alltid till döden. Hos
fladdermöss och hund har man även påvisat kroniska smittbärare som
periodvis utsöndrar virus utan att visa tecken på sjukdom. Hur
vanligt detta är, är inte känt. När människan drabbas och utvecklar
symtom är sjukdomen så gott som alltid dödlig.
Världshälsoorganisationen uppskattar antalet humanfall per år till
mellan 30 000 och 70 000, de flesta i U-länder.
Smitta upprätthålls i ett område av infekterade djur. Hund är,
globalt sett, den främsta smittöverföraren, men andra viktiga
smittkällor är räv, fladdermus, katt, varg och tvättbjörn. Smittan
är relativt vanligt förekommande i Östeuropa men ovanlig i övriga
Europa. Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886. Bland andra
rabiesfria länder kan nämnas Norge, Island, Storbritannien,
Australien, Nya Zeeland och Japan. I Afrika, Asien och Nord- och
Sydamerika är sjukdomen tämligen allmän.
Orsakande mikroorganism, smittvägar och
spridning
Rabies orsakas av ett virus som tillhör gruppen rhabdovirus.
Rabiessjuka djur utsöndrar virus i saliven från c:a 14 dagar före
de utvecklar symtom på sjukdomen och under hela sjukdomsperioden.
Smitta sker genom att infekterad saliv överförs till mottagligt
djur eller människa genom bett eller slickning. För att virus ska
föras över med slickning fodras ett sår, virus kan inte själv
penetrera huden. Smitta kan även ske via slemhinnor, exempelvis
ögon.
Luftburen smitta finns också beskriven från grottor som
härbärgerat stora kolonier av fladdermöss. Överföring mellan
människor är teoretiskt möjlig då även rabiessjuka personer kan ha
virus i saliven, men detta har aldrig rapporterats. Smittöverföring
via hornhinnetransplantation har dock rapporterats i några enstaka
fall.
Inkubationstiden är vanligen 3–6 veckor men kan vara så kort som
5 dygn och så lång som ett år. Dess längd beror bl.a. på smittdosen
och var på kroppen man blivit biten – den är betydligt kortare om
man blivit biten i ansiktet än om man bitits i benet.
Symtom, komplikationer, behandling och
diagnostik
Rabies med manifesta symtom är en till 100% dödlig sjukdom, som
inte kan behandlas trots modern intensivvård. Patienten insjuknar
med ångest och oro som tecken på en hjärninflammation. Genom
påverkan på nerver till svalgmuskulaturen får patienten kramper vid
sväljning (vattuskräck). Patienten avlider i regel inom 14
dygn.
Då rabies ofta har en lång inkubationstid kan man förhindra
sjukdom genom att omedelbart efter smittillfället vaccinera och ge
immunglobulin. Diagnosen bygger på patientens sjukhistoria med
information om utlandsresa och djurkontakter. Virus, eller delar av
virus, kan ofta påvisas i prov från saliv, hornhinna eller från
hud. Diagnos kan också ställas genom att man påvisar antikroppar
mot rabiesvirus i patientens blod.
Allmänt förebyggande åtgärder
Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att man vid
utlandsresa låter bli att klappa okända däggdjur, i första hand
hund eller katt. Det finns ett effektivt vaccin, som kan användas
såväl rent förebyggande som efter en möjlig exposition.
Vid en sedvanlig turistresa bör det räcka med information.
Vaccination kan övervägas till resenärer som genom sitt yrke har
ökad risk för kontakt med rabiessmittade djur eller människor,
t.ex. skogsfolk, veterinärer, sjukvårdspersonal etc. Vaccinet
brukar också ges till personer som kommer att befinna sig
tidsmässigt långt från platser där vaccin finns att tillgå. Barn,
som har en bristande förmåga att inse vikten av att inte kela med
djur, bör kanske särskilt komma i åtanke. Även djur såsom hund och
katt kan vaccineras. Många länder ställer krav på rabiesvaccinering
vid införsel av djur. För Sverige gäller särskilda regler.
Källa: Smittskyddsinstitutet
| 