MALARIA
Malaria är en mycket utbredd sjukdom inom de tropiska och
subtropiska områdena av världen. Miljontals människor insjuknar
varje år, och man räknar med att det varje år enbart i Afrika dör
över en miljon barn i malaria. Sjukdomen, som sprids via myggor,
har följt oss sedan urminnes tider och även dragit nytta av vissa
av våra ingrepp i naturen, framför allt konstbevattningen.
Sjukdomen är en vektorburen zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan
överföras mellan djur och människa.
Malaria har även funnits och kunnat spridas i Sverige. Utan
några riktade åtgärder försvann sjukdomen av sig själv på
1930-talet. Till detta bidrog sådana insatser inom jordbruket som
minskade kläckningsmöjligheterna för malariamyggan, t.ex. utdikning
av våtmarker och torrläggningar av myrar. Förbättrade bostäder på
landsbygden bidrog säkert också, liksom en förbättrad djurhållning.
Därtill kom en bättre tillgänglighet till läkemedel, vilket
minskade antalet smittsamma och därigenom också riskerna för
smittspridning.
I Sverige rapporteras c:a 140 fall av malaria årligen. Samtliga
är importfall och de flesta har smittats i Afrika.
Orsakande mikroorganism, smittvägar och
smittspridning
Malaria orsakas av encelliga organismer, s.k. urdjur (protozo),
som tillhör släktet Plasmodium. Det finns flera olika
plasmodiearter. I första hand ger Plasmodium falciparum och P.
vivax sjukdom hos människa, men också P. ovale och P. malariae.
Parasiterna sprids via Anopheles-myggan, som även finns i Sverige.
P. falciparum förekommer allmänt i tropikerna och är orsaken till
praktiskt taget alla dödsfall i malaria. Det är också P. falciparum
som är problemet när det gäller motståndskraft (resistens) mot
malarialäkemedel.
P. vivax orsakar en mildare form av malaria, tål en lägre
omgivningstemperatur och utvecklas också snabbare i myggvektorn och
har därför möjlighet, om förutsättningarna i övrigt är goda, att
överföras även i ett tempererat klimat som t.ex. Sveriges.
Förekomsten av malaria varierar stort inom tropikerna.
Smittrisken kan kraftigt skilja sig åt mellan olika områden, vilket
påverkar våra rekommendationer om hur sjukdomen bör förebyggas. De
flesta till Sverige importerade fallen har smittats i Afrika och
c:a 80% av dessa är orsakade av P. falciparum. Av de övriga, som
alltså smittats i Asien eller Syd- och Mellanamerika, är P. vivax
orsaken i drygt 80% av fallen.
Inkubationstiden är i regel 2–4 veckor, men kan i undantagsfall
uppgå till flera år, eftersom vissa malariaparasiter kan ligga
latenta i kroppen i åratal.
Symtom, komplikationer, behandling och
diagnostik
Patienten insjuknar med illamående, feber, huvudvärk och
muskelvärk. Vid en falciparuminfektion kan patienten snabbt bli
medvetslös, få svåra diarréer och/eller utveckla chock. För att en
sådan patient skall klara sig måste behandling insättas
omedelbart.
Sjukdomsbilden vid infektion med övriga plasmodiearter är
betydligt mildare, och det är här man kan se de karakteristiska
feberattackerna och temperaturkurvorna "varannandags-" – respektive
"vartredjedagsfrossa".Det finns ett flertal, mycket effektiva
läkemedel mot malaria, däribland det traditionella kininet. Diagnos
ställs genom mikroskopisk undersökning av tjock
droppe/blodutstryk.
Allmänt förebyggande åtgärder
Man kan skydda sig mot malaria på i princip två olika sätt. Båda
sätten bör nyttjas:
- undvika myggstick
- profylax med läkemedel
Genom att skydda sig mot myggstick kan man minska risken för
malaria och andra insektsöverförda smittor. Man bör till kvällarna,
den tid då myggorna framför allt biter, bära långärmade tröjor och
långbyxor. Man bör också smörja in huden med myggmedel och till
natten bör man ligga under myggnät. Fläkt eller luftkonditionering
håller i viss mån myggen borta.
Det är vanligt, när man reser till ett område med malaria, att
man ordineras läkemedel i förebyggande syfte. Antalet profylaktiska
läkemedel är många, och bakom olika profylaxförslag skall ligga en
kunskap om det aktuella malarialäget och känslighetsmönstret hos de
malariastammar som är aktuella inom området. Profylaxen skall också
anpassas till resans karaktär och till dess långvarighet. Olika
rekommendationer kan vara likvärda. Trots adekvat profylax kan man
ändå drabbas av malaria efter profylaxens upphörande, vilket
resenären bör vara informerad om.
Malaria kan även spridas via blodtransfusion. Efter ett besök i
tropikerna är man avstängd som blodgivare i 6 månader. Personer som
en gång haft malaria accepteras i regel inte som blodgivare.
Under flera år har man arbetat med att få fram ett fungerande
malariavaccin men problemen är stora och ett kommersiellt
tillgängligt vaccin lär dröja.
| 